Kloklippning och Krigsförklaring

date

november 16, 2024

Kloklippning och Krigsförklaring

mina försök att tämja tassar

Katter är fascinerande varelser, små gåtor i päls med vassa verktyg som de inte drar sig för att använda. De har sina regler, sina principer, och ibland känns det som att de läst Machiavelli – särskilt när man försöker klippa deras klor. För har du någonsin försökt? Om inte, grattis – din självrespekt och blodcirkulation tackar dig. Om du har… ja, du förstår min smärta.

Det här är inte en artikel om hur du klipper klorna på din katt. Nej, det här är en berättelse om varför jag slutade försöka. Och kanske, bara kanske, en varning till andra optimister där ute.

Det började med en soffa

Första gången jag bestämde mig för att klippa klorna på en katt var efter att min nya soffa förvandlats till vad jag bara kan beskriva som en konstinstallation inspirerad av ”kattkrigsföring genom rivmärken.” Det fanns repor i varje riktning, vissa så djupa att jag misstänkte att de skulle upptäcka olja därinne.

Min dåvarande katt, Twinkie, satt nöjt på sitt mästerverk och betraktade mig som om hon ville säga: ”Din soffa är mitt territorium nu. Du är välkommen att sitta – om du vågar.”

Jag, naiv och hoppfull, tänkte: ”Lösningen är enkel. Jag klipper klorna, så får vi alla frid.” Spoiler alert: Ingen frid uppnåddes.

Klipptång och kattens hämnd

Efter att ha köpt en klotång och sett en pedagogisk Veterinär-video, kände jag mig redo. Twinkie, däremot, hade andra planer. Hon hade tydligen förutsett detta ögonblick och spenderat dagarna innan med att vässa sina klor och sitt tålamod.

När jag väl satt där med klotången, insåg jag snabbt att Twinkie hade utvecklat vad jag bara kan kalla en ”anti-kloklippningstaktik.” Hon slingrade sig som en ål, jamade som om jag försökte kidnappa henne, och gav mig en blick fylld av en eld jag inte trodde katter kunde uttrycka.

När jag äntligen lyckades klippa en klo – EN klo – hämnades hon omedelbart. Jag fick en snyting direkt sen sprang hon till soffan, klättrade upp och började vässa sina klor ännu hårdare. Och här lärde jag mig något intressant: Klippta klor är tydligen inte en lösning. De splittras ibland, vilket gör att katten instinktivt börjar vässa dem ännu mer. Resultat: Soffan blev en ännu värre katastrof.

Hundarna och deras zenfilosofi

När det kommer till hundar är historien en annan. Mina hundar, som jag trodde skulle behöva samma behandling, har visat sig vara sina egna pedikyrspecialister. Genom att springa på olika underlag – grusvägar, skogsstigar och golvet hemma – höll de sina klor i trim utan min inblandning.

Varje gång jag klippte klorna på mina hundar utlöstes en kamp, det blev löjligt, tre stora bjässar hade klart övertaget och vann klotången upprepat. Det som hände var att de tittade på mig med en sådan besvikelse att jag omedelbart kände mig som en värdelös människa, sen började nafsandet och ålandet. De suckade djupt, morrade och skällde om vartannat, som om de ville säga: ”Varför kan du inte bara lita på att jag sköter detta?” Och vet du vad? Just mina hundar hade rätt. De fick aldrig för långa klor förrän ålderns höst. Då var det som att ansandet upphörde helt och klotången blev pedikyr och fot-spa.

Är kloklippning en mänsklig påhittad lösning?

Det här får mig att fundera: Är kloklippning verkligen något våra djur behöver, eller är det vi människor som känner oss tvungna att kontrollera varje aspekt av våra husdjurs liv? Katter och hundar har överlevt i tusentals år utan vår hjälp med deras klor. Faktum är att deras klor är designade för att anpassa sig till deras livsstil.

Katter vässar klorna för att hålla dem skarpa – ett nödvändigt verktyg för klättring och försvar. Hundar, om de får tillräckligt med motion på varierande underlag, sliter ner sina klor naturligt. Det är bara när vi begränsar deras rörelsefrihet eller håller dem på alltför släta ytor som problemen uppstår.

Vad jag gör nu

Så, vad gjorde jag? Jag slutade klippa klorna på mina katter. Istället såg jag till att de hade tillräckligt med klösträd, repstolpar och utomhustid för att vässa sina klor på naturligt sätt. För hundarna handlade det om promenader på olika underlag och lek i naturen. För mig då var det inga problem för vi bodde i väldigt kuperad natur. Och soffan? Den var gammal, och jag har lärt mig med åren att kalla allt som inte är nytt ”rustikt.”

Om du fortfarande tror på kloklippning, respekterar jag det. För vissa djur är det nödvändigt, särskilt om de är äldre eller inte rör sig tillräckligt. Men för mig handlar det mer om att låta djuren vara djur och acceptera att lite rivmärken här och där är en del av paketet.

Så, är du en optimist med en ny klotång? Eller kanske en pragmatiker som låter soffan ta smällen? Oavsett vilken sida du står på, vet att du inte är ensam i dina funderingar. Kanske är det vi som måste lära oss att anpassa oss till våra djurs behov – och inte tvärtom.

Tack för att du läste eller lyssnade! Och kom ihåg: Klippta klor eller inte, det viktigaste är att ge våra djur kärlek, respekt och ett hem där de kan vara sig själva.